Är lite nostalgisk och har varit det i någon vecka nu. Ulax, ridskoleponnyn jag red, tränade och klubbtävlade med mellan 2008 och 2011, är det som får mig att känna nostalgi.
Vi hade så galet mycket kul tillsammans! Barbacka uteritter i 25 plusgrader, galopprejs på åkrar, körturer, ilska, glädje, träningar med Ponnyträningsgruppen, avramlingar, "lösträning" i ridhuset, titeln junior-klubbmästare 2009 och så vidare. Han var min bästa vän och kommer nog alltid vara den häst som ligger mig varmast om hjärtat.
Jag har ridit honom sen han kom till ridskolan 2008 tills jag fick erkänna mig för stor för att rida B-ponny 2011. Jag kan inte ta åt mig all cred, men jag har vart med i utvecklingen från bufflig odåga till exceptionell ridskolehäst. Och sista sommaren med Ulax, 2011, kunde vi rida ut på egen hand utan att han vände hemåt eller krånglade. Den här ponnyn har givit mig så obeskrivligt mycket glädje och lycka. Jag är evigt tacksam för att jag fått lära känna den här underbara hästen!
Även om jag inte längre rider honom så är det en lättnad att jag vet precis var han finns och kan åka och pussa på honom närhelst det passar.
Du är och förblir bäst!
